Nu orkar jag inte tänka på dom jävla konsekvenserna längre.
Jag orkar inte tänka efter, orkar inte undra.

Man måste nog vänja sig vid tanken
Att det finns ett liv utan dom
Men vi är nog bara rädda för att när vi väl hittar någon ny
Så kommer vi glömma dom helt.
Och den tanken gör ont som mest.

Jag har byggt en mur. Den är fan oslagbar och jag är rätt nöjd. För det river inte längre. Det märks, minnena gör inte ont längre. Dom finns där, på många ställen. Men det är inget som rubbar mig ur balans.