Jag känner mig ganska borta.
Vågar inte riktigt tala ut om mina tankar ännu. Vågar inte tänka på hur jag ska ta mig igenom det här ensam, vågar inte tänka på dom kommande nätterna som jag antagligen får kämpa mig igenom. En del av mig säger att jag vill vänta, en vill gå vidare nu på en gång för att slippa smärtan. Jag kommer gå vidare, det kommer jag. Men jag kommer alltid hoppas, alltid!

Ja.. det är så jag känner mig just nu , ledsen, men varför ska vi inte gå in på. Dagen rullade på och var riktigt bra faktiskt tills då en sak uppstod. Sen dess har jag mått piss hela dagen, skippade träningen och drog till gymnasiemässan med mina underbara kompisar istället. Tack för att ni finns<3.